Kapitel 142
1 En sång av David; en bön, när han var i grottan. (142:2) Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.
2 (142:3) Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.
3 (142:4) När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.
4 (142:5) Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.
5 (142:6) Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: "Du är min tillflykt, min del i de levandes land."
6 (142:7) Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga.
7 (142:8) För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.